Elevernas noveller

Eleverna har jobbat med noveller under en period. Vi har läst olika noveller, tittat på hur man bygger en upp en bra novell, hur man kan inleda och avsluta en novell. Därefter har eleverna skrivit egna noveller. De har fått läsa varandras texter och de har gett respons på kompisens text. Jag, lärare Malin, har också läst deras texter och gett dem tips på förbättringar. 

Här kan ni nu läsa de färdiga resultaten:  

Festen.

Emma öppnade dörren, hon brydde sig inte om att knacka eftersom att ljudet inifrån var för högt. Ingen skulle bry sig om hennes ynka knackning ändå.  Inne i huset luktade det rök, alkohol och svett. Festen var redan i full gång. Det låg flaskor och fimpar på borden, och människor dansade vilt till musiken. Emma var inte fest typen. Hon brukade inte ens bli bjuden på festerna. Hon var inte populär och hon tyckte själv att hon inte passade in med sina långa smala ben och det långa håret, eftersom att det var inne att ha kort hår nu.

     Men denna gång hade hon lovat att ta med sin ursnygga pojkvän- han som inte finns. Det var såklart Lisa som höll i festen. Hon var skolans mest populära och snygga tjej. Hon hade nya killar varje vecka, och fester varje helg. Hennes föräldrar var aldrig hemma på helgerna, och de verkade inte ha någon värst plir på Lisa heller.

     Förr var Emma och Lisa bästa vänner. Det var i 3:an. Men nu pratar de knappt. Lisa skulle aldrig tänka sig att vara vän med en sådan tönt som Emma, som knappt har några vänner.

-       kommer du utan pojkvännen nu ändå, skunkemma?! Lisa hade hög röst. Hon luktade alkohol och kunde knappt stå på benen, utan någon ny pojkvän fick hålla upp henne.

-       Nej, eller jo, eller han kommer sen. sa Emma väldigt osäkert eftersom att hela festen stod stilla. Alla lyssnade.

-       Jaså? Gör han det? hahhahahaha eller är det så att han inte finns? Lisa lät hånfull i rösten, hon skrattade, och det gjorde alla andra också.

-       Jo han finns! Emma nästan skrek det, och Lisa och festen slutade skratta.

-       Okej, då får jag träffa honom sen hoppas jag. Hon gjorde en slängpuss och gick därifrån med ena handen om sin ölburk och andra om sin nya pojkvän.

Fan fan fan. Emma låste toalettdörren om sig. Hon tittade sig länge i spegeln.

-       Fy vad jag är ful.

Emma har aldrig tänkt så om sig själv innan. Hon har alltid tyckt att hon har varit ganska vacker med det mörka lockiga håret, de blåa ögonen och den ljusa hyn. Hon var blond från början. Men hon färgade håret eftersom att hon inte trivdes i sin blonda hårfärg. Hon kände sig så liten.

       Emma sminkade sig aldrig, hon tyckte inte att det behövdes. Men nu rotade hon runt i luckor och skåp. Hon tog brunkräm och rouge och sedan målade hon sina ögonfransar försiktigt och fint så som mamma har lärt henne. Hon blev riktigt snygg.

    Hon fick många blickar, men framförallt från Lisa.

-       Var du verkligen så snygg innan?! Lisa skrek igen, det var nog alkoholen.

-       Ja, sa Emma, såhär har jag sett ut sen jag kom.

Lisa nickade mot dörren, och jag förstod att hon menade min pojkvän, var är han?

Nej var är han egentligen. Inte här i alla fall. Han kanske inte ens finns. Emma hittade bara på honom för att få komma på festen. Gud vad dumt. Så otroligt dumt! Hur hade hon tänkt göra sen då, när hon hade kommit till festen? Nej hon hade ingen plan. Hon måste nog erkänna för alla att Emma Persson är den största tönt de någonsin kommer att träffa, för hon har ingen pojkvän. Hon ryste när hon tänkte på vad Lisa skulle säga. Hon visste också att hon inte bara kunde gå eftersom att Lisa inte skulle ge sig. Hon skulle träffa killen.

   Emma gick fram lite dansande till Lisa. Hon var modigare nu eftersom att hon hade tagit några öl, och druckit något starkt med killarna i köket, de som tyckte att hon var snygg! Hon kände sig modigare nu. Allt var roligt och hon brydde sig inte om framtiden. Alls.

   Precis då kom en ursnygg kille in i huset. Han verkade redan lite full.

-       Och vem fan är du?! Lisa ställde sig framför honom.

-       Olle heter jag, sa den snygga killen och sträckte fram sin hand.

Lisa visste alltså inte vem killen var. Emma hade en plan. Hon gick fram mot killen och Lisa.

-       Detta är min kille, Olle.  Jag sa ju att han skulle komma. Han har bara varit på en liten förfest sa Emma innan hon ställde sig på tå, la armarna om Olle och kysste honom. Olle spelade med. Tack gode gud.

-       Jahaja, det var fan tur för dig! Lisa kände sig lite liten eftersom att hon hade haft fel. Och genast blev hon bortglöm och Emma och Olle blev centrum i festen.

Olle spelade med hela kvällen som Emmas pojkvän. Han höll henne i handen, lät henne sitta i hans knä, hämtade dricka till henne och sa gulliga saker. Emma mådde riktigt bra. Hon kände sig uppskattad, och det pirrade i magen varje gång han log. Han behandlade inte henne alls som någon som inte passade in, utan han skrattade när hon sa något roligt. Många tjejer kollade surt på Emma, och när Olle såg det kramade han bara henne hårdare. Kanske hade hon blivit kär? Olle var självsäker och han fann sig fort hos de coolare killarna i nian. Alla verkade tycka om honom. Emma lärde också känna nytt folk, människor som hon länge hade sett i skolan men aldrig tänkt på.

    Olle ställde sig upp och drog med Emma in till toaletten. Han höll henne hårt i armarna och tryckte henne lätt mot väggen. Han var ännu snyggare på nära håll. Hans ljusa hår hade fallit i lockar framför det ena blåa ögat.

-       Vad fan håller vi på med?! Emma kände inte honom men han såg ganska arg ut.

-       Snälla, jag har ställt till det som bara den, sa Emma. Jag sa att jag hade en pojkvän för att få komma på den här festen, men sanningen är att det har jag inte, det kommer jag nog aldrig få. Och sen kom du in och jag var full så jag vet inte vad jag gjorde! Snälla hjälp mig. det lät nästan som att Emma kunde lägga sig ner och be på hennes bara knän.

-       Jag förstår inte, sa han. Du är otroligt snygg, hur kommer det sig att du inte har någon pojkvän?

Emma kollade på honom länge. Granskade, för att se om han var seriös med dert han sa. Han tittade rakt i hennes ögon. Flinade inte. Gjorde ingenting för att bevisa att han var oseriös. Emma blev glad. Varm i hela kroppen, och hon ville skrika. Helt plötsligt kände hon sig riktigt självsäker.

-       På den korta tiden vi har umgåtts idag, tror jag att jag har blivit kär. Emma ångrade sig ganska fort efter att hon sa det, men stod bara helt stilla med ögonen fästa i Olles.

-       Jag tror att det kan bli något mellan oss om vi försöker, sa han. Följ med mig hem. Du kan sova hos mig inatt.

/ Tilde

--------------------------------------------

En onormal vecka

Det började med att jag vaknade av min väckarklocka. Jag steg upp och kände doften av bacon. Jag tog på mig kläder och gick till köket för att äta frukost. När jag kom in till köket så ser jag mamma stå och steker bacon och ägg. Jag gick och satt mig vid det lilla runda bordet och kollade på mamma. Hon verkade vara ovanligt glad idag. Jag frågade mamma när hon satte sig.

-       Varför är du så glad idag?

-       Jo jag har fått ett nytt jobb.

-       Jaha vadå för något?

-       Som kock i ett matlagnings program.

Jag var tyst ett tag och funderade på om mamma skulle bli kock skulle hon ha matlagnings programmet hemma då. I vår lilla lägenhet. Jag frågade mamma det och hon svarade nej. Jag pustade ut och tackade för frukosten och gick in till hallen för att ta på mig mina ute kläder. Jag började med min svarta jacka och röda mössa. Och sedan mina vita skor. Jag gick ut genom dörren och ner för alla trapporna. På vägen ner så träffade jag Jack.

-       Hej Jack!

-       Hej Nils!

Vi brukar alltid gå till skolan tillsammans och hem. Vi gick en genväg till skolan idag för att vi hade bråttom. Så vi gick genom en skog och mitt i skogen så hittade vi en gammal stuga. Och då sa Jack.

-       Vad är det för något hus.

-       Jag vet inte Jack, jag vet inte.

-       Men detta hav väl inte varigt här hela tiden? Eller?

-       Nej inte vad ja g har sett.

Vi gick sakta närmre huset. När vi var framme vid dörren så hör vi något inuti huset. Vi springer för våla liv och kollade inte bakom oss förens vi var ute på vägen igen. När vi var framme vid skolan så frågar Mia.

-       Varför är ni så svettiga?

-       Vi kan visa dig sen efter skolan, svarade Jag

Senare den dagen så skulle jag och Jack visa Mia Stugan. Men när vi var vid huset så fattade vi ingenting Det var som att någon hade varigt där. Stugan såg ut att vara tvättad. Men när vi var framme vid dörren så såg vi in i ett fönster bredvid och där såg vi att det inte var någon som bodde där. För att det var massa krossade glas och massa jord på tallrikarna på bänken och golvet. Så vi bestämde oss för att gå in och ha det som vår koja. Så vi började med att städa stugan rum för rum. I ett av rummen hittade vi en Sopborste så att vi kunde sopa bort allt smuts på golvet. Tiden gick och det började bli sent så jag och Jack gick hem och Mia också. När vi var i lägenheten så sa jag och Jack hejdå tillvarandra. Å jag fortsatte min vandring upp för alla trapporna. När jag var vid dörren så såg jag att den var upplåst och undrade har någon kommit in. Jag öppnade dörren sakta och så ser jag mamma stå i köket.

-       Men vad gör du hemma nu?

-       Jo, jag slutar tidigare nu på mitt nya jobb.

-       Men varför kom du hem nu?

-       Jag lekte med Mia och Jack.

-       Okej.

Sedan så satt jag å mamma vi bordet och åt kvällsmat. Mamma hade gjort min favorit mat för att fira hennes nya jobb. Tacos det fanns verkligen inget godare än tacos. Sedan efter att ha tagit en stor tugga av min tacosrulle. Å frågade Jag mamma

-       Hu gick det på jobbet idag?

-       Jo tack det gick bra, hur gick det för dig då i skolan?

-       Bra.

Sedan efter vi hade ätit så hjälpte jag mamma att duka av bordet. Och efter att vi har diskat allt och gjort i ordning i köket. Så Tag vi fram vår skål med godis och dricka och så kollade vi på en film hela kvällen. När filmen var slut så gick jag och mamma och sov. Lördag morgon så vaknade jag av något väsen i köket. Mamma höll på med att göra bröd. Jag och Jack hade bestämt att vi skulle gå till stugan idag så jag frågade mamma om jag kunde få lov att göra ficka som jag kunde ta med mig. Och om hon hade något tyg som hon inte använde längre. Hon sa ja till båda och jag gick till Jack. När vi kom till stugan så var Mia redan där. Vi satte upp tyget på väggarna för att dölja det fula. Vi hade inte tillräckligt med tyg men det fick duga så länge. Vi satte oss i den lilla soffan och fikade. Vi hörde en massa sirener och så såg ve en tjock röka stiga mot himlen. Från min lägenhets hus. Jag tänkte för mig själv tänk om det har hänt mamma något. Jag sa att jag var tvungen att gå hem för att kolla så att inget hade hänt mamma. Men när jag kom hem så såg jag att dem hade stängt av hela huset för att man inte skulle gå inte i röken. Och så ser jag mamma stå nedanför bredvid en brandbil. Och jag pustar ut. Men jag kunde inte se Jacks pappa någonstans. Och sedan när branden var släckt så hade brand männen vart allt hade börjat. Och det var i Jacks lägenhet. I köket det var någon som hade glömt att blåsa ut ett ljus och det skapade sedan branden. Polisen sa att 1 person omkom men ingen skadad. Sedan när mamma inte var rädd längre så gick en av poliserna och frågade fall om dem kände personen som bodde o lägenhet nr:13. Mamma svarade ja. Och då förstod jag att det var Jacks pappa som hade dött. Så jag gick till backa och hämtade Jack och frågade han om han ville bo hos oss ett tag. Jack blev helt röd i ansiktet och fick tårar i ögonen å frågade

-       Varför?

-       Branden var i din lägenhet.

Jack blev helt tyst ett tag. Sedan började han gråta och kramade om mig. Jag kollade efter Mia men hon var inte där och Jack sa

-       hon har gått hem

Så jag och Jack gick hem och bara satt på en bänk mins 3 timmar och kollade på medan brandmännen höll på att kolla igenom så att man kunde gå in igen. Sedan så sa dem att det var okej att gå in igen å vi gick in och tog dricka och glass och satte oss och ringde Jacks mamma. Jacks mamma kom hem så fort hon bara kunde efter att ha hört om olyckan och dem fick bo hos oss tills dem hittade en ny lägenhet och det var sista dagen vi var i den gamla stugan. Och Jags mamma hade hittat en ny lägenhet efter några veckor. Och det var den sista dagen jag och Jack någonsin fick träffa varandra.

/Simon

-----------------------------------------------------------------

Branden 

Jag kommer hem från träningen. Går igenom dörren där hemma tar av mig jackan och skorna. Jag hänger upp jackan på kroken och lägger skorna på golvet. Jag går till köket för att hitta något att äta. När jag går mot köket så kommer det en lukt från köket. Det luktar mammas pannkakor. Går in i köket där står mamma och gör pannkakor. Jag går  och sätter mig vid bordet där mamma har dukat fram glas, gaffel, kniv, sylt och pannkakorna. Det smakar riktigt gott. När jag har ätit upp och är mätt så blir jag så trött.  Då går jag till toaletten och borstar tänderna. Sen går jag upp för den långa trappan och in i mitt rum. Jag går och dra ner rullgardinerna fönstret. Sen går jag och lägger mig långa säg. Där jag bäddar ner mig i sängen och somnar.

Jag vaknar upp mitt i natten och känner att jag måste gå på toan. Då måste jag går ner till den toan nere. För den toan där uppe är sönder. Då går jag nerför trappan i mörkret. Jag går ner försiktigt med arm före för att jag ska gå in i något. Jag tittar inte i köket och det ser lugnt ut. När jag har varit på toa så går jag och lägger mig igen och somnar.

Efter två timmar så vaknar jag att jag hostar. Då känner jag en lukt jag funderar vad det kan vara för lukt. Då kommer jag på vad det är för lukt. Det luktar ju rök nere från köket. Springer ner till köket för att titta om det brinner. När jag kom ner till köket så ser jag att spisen brinner mamma hade inte stängt av spisen efter sig. Jag tänkte vad ska jag göra då kom jag på att mamma och pappa ligger och sover. Jag spring till deras sovrum. Mamma och pappa det brinner. Då vaknar mamma och pappa.

-Då säger pappa  var brinner det  nånstans.

I köket säger jag.

Vi måste ut från huset säger mamma.

Vi går ut från huset och ställer oss en bit ifrån huset. Mamma ringer till brandkåren så att de kommer. Vi står och väntar på att det ska komma. Då ser jag blåljus som kommer fram till huset. Jag tycker att det är något sån saknas jag funderar. Då kommer jag på det. Det är ju lillasyster som ligger och sover i sitt rum. Jag säger till mamma. Alva ligger ju och sover. Ja det gör hon ju. Då springer jag och hämtar henen säger jag till mamma. Nej säger mamma. Men hon hinner inte att stoppa mig. Jag springer igenom dörren. När jag kommer in så känner jag att det är riktigt varmt i huset. Jag ser de stora lågorna.  Jag springer genom lågorna upp för trappan och in i Alvas rum. Där står hon i sängen och skriker mamma. Då tar jag henne i famnen och trösta henne. Jag säger till henne det kommer att gå bra. Jag springer ner för trappan och ska gå ut. Men plötsligt så ramlar det ner saker ifrån taket. Men jag tänker om jag inte springer ut nu så kommer jag inte komma ut här ifrån. Så jag springer allt jag har ut. Där ute står mamma och pappa är oroliga. Då ser mamma att det kommer ut någon från huset. Då springer mamma och pappa fram till oss och kramar oss.                

 Av: Oscar Karlsson

-------------------------------------------------------

En perfekt dag i backen

Lukas Nilsson, 8G

Jag känner hur svetten rinner nerför pannan, jag tar upp handen för att torka bort det och känner samtidigt att något närmar sig bakifrån. Det kommer närmre och närmre… BOOM, så händer det. Allting blir svart.

Nästa gång jag ser ett vanligt ljus från en lampa är när jag vaknar upp i sängen på sjukhuset. Jag börjar känna alla känslor som är i hela rummet, i alla som står och kollar på mig. Tre sjuksköterskor och hela familjen som sitter utanför rummet. Den ena sjuksköterskan säger till mig:

-Du har legat i koma i knappt en vecka och fått en minnesförlust, men allt kommer bli bra igen.

-Jag förstår ingenting, varför är jag här?, vad är det som har hänt?, skriker jag högt ut.

-Det enda vi vet är att du har åkt skidor, och sen körde antagligen någon in i dig, mer vet vi inte.

Den andra sjuksköterskan säger till min familj att jag har vaknat och min bror, Peter kommer inrusande direkt och det känns som han är på väg att kasta sig över mig, men han springer bara fram och försöker krama mig. Det kommer till och med en tår nedför hans kind, han torkar bort den snabbt, men jag såg den. Jag som trodde att han inte kunde gråta, att han var en riktig man som han brukar säga.

Efter den långa kramen kommer gråtandes mamma och pappa fram, de ger mig en lång kram båda två. Alla tre säger att de har saknat mig, och att de trodde att jag skulle dö och sådant där. Sedan var det tyst ett bra tag för alla var så trötta.

Plötsligt kommer en doktor in och frågar lite om hur det är med mig och om jag kommer ihåg någonting från händelsen, men allt är svart, kommer inte ihåg vad som hände efter jag gick av liften. Allt jag vet är att jag har fruktansvärt ont, i alla ben och även i huvudet. Efter att jag hade svarat på hur det var med mig så säger doktorn att dem skulle röntga mig och kolla om något var brutet. Och det var det. Knät var rejält skadat, sa han. Så skadad så jag aldrig kan spela fotboll igen eller hur skadat, tänkte jag. Doktorn gick iväg och pratade med en annan doktor och med mina föräldrar.

Medan han var borta så var det många tankar i min hjärna, det kändes som jag skulle svimma för alla tankar, men det gjorde jag inte. Doktorn kom tillbaks och var väldigt försiktig, som när man berättar att någon har dött eller något sådant. Han sa hur det var och att jag inte kommer kunna spela fotboll igen. Det var som om att berätta att någon dött för mig, samma känsla som när de berättade att morfar var döende. Tänk om jag aldrig skulle kunna spela fotboll igen, en av de sakerna jag verkligen älskar här i livet, och nu tas det ifrån mig.

Jag skulle verkligen vilja veta vem det var som gjorde så här mot mig, vem kan göra något sådant utan att berätta det?

Nästa morgon kommer doktorn in och säger att jag kan åka hem, men jag ska vara försiktig med stress och att inte anstränga mig för mycket, det kan göra så att jag kollapsar. Jag får hjälp av mamma att komma till rullstolen som jag haft här på sjukhuset innan. Precis när vi går ut från rummet kommer någon gapandes efter oss och det är doktorn. Jag blir väldigt nervös att han skulle säga att jag var tvungen till att stanna kvar, för att de blivit osäkra på hur jag mår. Men när jag vänder mig om, så ser jag ett leende på läpparna och att han håller i min mobil, som jag tydligen glömt på bordet jämte sängen. Jag blir så otroligt glad att det bara var mobilen och inget annat. Han önskar mig även lycka till, och han verkar väldigt glad för min skull, jag vet inte riktigt varför men, så kändes det.

När pappa precis kört in bilen i garaget så kommer min bästa kompis Magnus hit, han var så otroligt glad att jag kommit hem och gav mig en kram, jag har saknat dig så otroligt mycket sa vi båda två, exakt samtidigt. Sedan var han tvungen att gå hem för vi har ett prov på måndag.

Efter vi ätit mat kommer Peter efter mig och säger att han var tvungen att berätta något viktigt, tydligen så viktigt att han var tvungen till att prata så lågt så inte mamma och pappa kunde höra. Han började snyfta lite, hämtade andan och sa till slut:

-Det…Det var jag som körde på dig i backen. Jag tappade balansen och så råkade jag knuffa till dig.

Han är verkligen ledsen, riktigt ledsen. Jag förstår inte riktigt om han är seriös, men det är han. Jag blir otroligt förvånad, jag trodde aldrig att det skulle vara min egen bror som gjorde det, och speciellt att han inte har berättat något, det är det värsta. Varför berättar han det nu, och inte tidigare? Då hade jag tagit det mycket bättre än vad jag gjorde nu.

Jag är så arg, så ledsen, så otroligt besviken. Det var inte själva händelsen som gjorde mig så arg, för det var bara en olycka, men att han inte har berättat det innan. Men livet fortsätter.

Efter att exakt två månader har gått sitter jag på bänken jämte fotbollsplanen. Inte för att spela utan att bara kolla på när mina goa vänner spelar och har kul. Jag har det ju ändå rätt bra nu, jag sitter faktiskt inte i rullstol längre, men jag kan fortfarande inte spela fotboll men det finns viktigare saker att göra här i livet.

Och jag och brorsan är bra vänner nu, det tog sin tid men nu är det nästan som vanligt. Äntligen.

--------------------------------------

Lavinen

Pjäxorna klämmer och skidorna är täckta av snö där jag sitter och dinglar med fötterna i sittliften. Den underbara känslan av kall frisk luft slår mot ansiktet och som sedan fyller lungorna. Känslan av att friheten tar över, ”allt är möjligt”.

Vi har precis hoppat på sittliften, jag och min bästa kompis Peter. Det finns sex platser i liften, men det är bara två som är upptagna. Solen står högt på himmeln och inte ett enda moln skymmer den.

Jag lutar sig mot Peters högra axel, med huvudet på sned och frågar försiktigt:

- Peter, om jag skulle dö, vad hade du gjort?

Frågan följs av en lång tystnad och ljudet av liften är det enda som hörs.

- Jag vet inte, jag vet verkligen inte vad jag hade gjort? säger Peter med en suck och får ögonen tåras.

Peter som tidigare satt med dem spegelglasade skidglasögonen på hjälmen, sträcker sig nu för att ta ned dem över ögonen. Jag har fortfarande huvudet på hans axel och känner snyftningarna från Peters axel.

- Jag vet att det är jobbigt att prata om, men det är inte bara för dig. Jag kämpar för att få omgivningen mellan dig och mig någorlunda normal. Du är ju trots allt min bästa vän och stöttar mig under det här.

Orden är starka och kräver mycket från Peter för att hantera.

Ju längre liften går desto mer börjar det blåsa. Nere i dalen där vi steg på, stod det en vit skyllt med dagens temperatur som visade -15°. Nu måste det nog vara omkring -20°.

Jag försöker nu lätta upp stämningen med ett stelt, men lugnt:

- Vilken backe skall vi åka?

Peter vänder sig mot mig och lyfter på dem spegelglasade skidglasögonen:

-Jag tycker att vi åker vidare mot toppen och därifrån åker off pist.

Det är bara Peter i hela världen som kan ändra sitt humör på två sekunder. Från att ha varit riktigt låg är han nu positiv och ler när han säger det, men jag kan fortfarande se en skymt av röd ton i hans ögon.

För att inte bryta stämningen går jag med på att åka dit genom att säga:

-Det är klart vi kan, men först måste vi av denna liften.

När det bara är 10 meter kvar på liften lyfter vi av skidorna från skidbygeln som sitter ihop med säkerhets bygel. När vi hoppar av blir vi bländade av solen som tidigare var skymd av pelaren som stolliften snurrar sunt för att sedan återvända ner.      

Där sittliften slutar börjar en knapplift som tar oss till toppen av berget. Blåsten gör att den kalla snön vittras från högarna bredvid knappliften och lägger sig som vallar i skidspåret. Det är bara jag och Peter som åker liften till toppen men man ser spår från andra skidor i snön.

I slutet av liften hänger det en ”lavintavla” där följande står:

”Dagens lavinrisk är betydande- till stor”

-Peter, vi kanske ska åka tillbaka igen, det är ju stor risk för lavin ras.

Jag försöker säga det på ett positivt sätt men jag blir ändå ganska skakig på rösten och känner pulsen slå hårdare.

-Det e klart vi kan åka ner igen, men vi har ju ändå tat oss ända hit…du är ju trots allt en duktig skidåkerska!

Som sagt, han är bra på att övertala mig och jag vill inte hamna i samma stämning som situationen i liften skapade.

-Okej, men lova att ta det lugnt, och åk i samma takt som mig?

-Det e klart Malin, vi tar det lugnt och har det riktigt roligt, okej? Nu kör vi.

Känslan av att staka sig till backens kant är som att inte veta slutet på en bra bok. Snön är djup och kall där den ligger runt mina vader. Jag håller ett krampaktigt grepp runt stavarna och spänner musklerna för att skjuta mig ifrån kanten med stavarna.

-Då kör vi.

Peters röst får mig att bli säkrare än tidigare. Det är svårt att styra skidorna i svängarna, men med ett extra tryck på ytter skidan är det som behövs för att få skidorna i rätt riktning. Vinden och snön slår i ansiktet från Peters skidor som åker framför mig samtidigt som jag känner att jag lever. Jag lever!

Peter gör ett tvärstopp framför mig mitt i backen och skvätter snön minst tre meter fram. Själv stannar jag lite mer försiktigt genom att inte ta i lika mycket vid inbromsningen.

Jag slänger en snabb blick över axeln där den möts av en stor hög snö som närmar sig vårt håll i snabb fart. Lavinen tar med sig mycket snö och närmar sig snabbt. Jag hinner rycka i Peters arm samtidigt som mina skidor redan pekar neråt backen när lavinen närmar sig. Jag känner Peters arm glida ur mitt grepp men jag kan inte stanna.

Min blick slits mot Peter där han ligger i backen och försöker resa sig. Det är för sent, lavinen närmar sig Peter där han ligger och kravlar.

Den dränker honom, snön flyger över Peter och begraver allt den kommer över. Lavinen drar med sig mer och mer snö. Paniken griper tag i mitt hjärta och tårarna rinner bakom skidglasögonen. Hjärtat bultar som aldrig förr, adrenalinet pumpar.

”Jag måste ner, jag måste ner”. Jag åker fort, det är som om ingenting existerade, bara mig själv. Bara jag kommer ner, ner till säkerhet.

Det går inte längre, den är för stark för att besegra.

I nästa sekund väller snön över mig och jag kastas runt som ett löv i november stormen.

                      Jag ligger begraven utan syre och utan existens, lavinen följs av en lång tystnad. En tystnad som får mig att välkomnas till Guds rike. Amen.

Linnea Pedersen Bengtsson

-------------------------------------------------------

Det som inte fick hända

Där stod han. Han som alla är rädd för. Han som ingen gillar. Han.

Han gick fram till Emma. Hon blev räddare och räddare, jag såg att hon blev helt stel i kroppen. Varför skulle hon bli ihop med honom. Jag sa ju att han var dålig för henne. När hon äntligen förstod att han var dum så gjorde hon slut med honom. Men det gick han inte med på. Han gick ännu närmare henne och tog tag i hennes hår. Jag försökte dra mig loss från repet men det gick inte. Jag satt fast vid ett träd fem meter bort från Emma. Jag försökte att dra mig loss en gång till, jag drog så hårt att mina handleder började blöda. Han började slå Emma med knytnävarna och tillslut ramla hon ner på marken. Han skrattade högt och började sparka henne i magen. Jag skrek så högt jag bara kunde och jag försökte ta mig loss från trädet. Tillslut hade han fått nog och sprang därifrån. Emma låg helt livlös på marken och under henne låg det en stor pöl med blod. Då hörde jag en siren tjuta högre och högre. In genom den stora grinden kom en polisbil körande och ut klev två polismän. De ringde larmcentralen och sa att dem behövde en ambulans. En av polismännen sprang fram till Emma som låg på marken och den andra sprang fram till mig. Han knöt loss mig och hjälpte mig till polisbilen. Två minuter senare kom ambulansen och då slocknade det.

-       Hej Nellie, sa en sjuksköterska som stod vid sidan av min säng.

-       Hur mår du? fortsatte hon med en vänlig röst.

-       Var är jag? frågade jag kvinnan.

-       Du är på sjukhuset.

-       Varför? Vad har hänt?

-       Din kompis har blivit misshandlad. Du också, sa hon.

-       Var är Emma? sa jag snabbt.

-       Hon ligger på en annan avdelning.

-       Varför?

-       Hon ligger i koma, sa kvinnan med en ledsen röst.

Jag satte mig upp i sängen och kollade ut genom fönstret. Det var en fin sommardag på sommarlovet och det var mycket folk ute.

-       Vilken våning är hon på? sa jag ivrigt.

-       Kom jag ska visa dig.

Hon gick ut ur rummet och jag följde bestämt efter henne. Hon gick in i hissen som låg fem meter bort från mitt rum. Hon tryckte på knappen där det stod nr 5. När vi var på femte våningen klev hon ur hissen och fortsatte att gå rakt fram. Jag följde efter henne med snabba steg. Hon gick rakt fram tills hon stannade vid rum nr 9. Hon knackade på dörren och gick in i rummet. Där i en sjukhussäng låg Emma, helt livlös med massa slangar och nålar i sig. Jag gick fram till sängen med skakiga ben. När jag var framme vid sängen såg jag att hennes ansikte var nästan sönderslaget och hon hade bandage och tejp i hela ansiktet. Jag tog försiktigt hennes hand och pussade den.

-       Ni måste tyvärr gå här ifrån. Besökstiden är över, sa en sjuksköterska som stod i hörnet av rummet.

-       Tyvärr Nellie, du får komma tillbaka imorgon, sa sköterskan som hade visat mig vägen.

När vi var tillbaka i mitt rum gav hon mig medicin mot huvudvärken som jag började få.

-       Du får åka hem i morgon, sa kvinnan.

Jag lutade mig tillbaka i sängen och somnade.

 Nästa gång jag vaknade stod mamma och pappa vid sidan av sängen.

-       Hej Nellie, Hur mår du? sa mamma.

-       Bra tror jag, jag har lite ont i huvudet.

-       Ja det kan man förstå. Du svimmade ju när ambulansen hade kommit och slog huvudet mot marken, tillade pappa.

-       Hur är det med Emma? frågade mamma med en ledsen röst.

-       Hon ligger i koma, sa jag och började gråta.

-       Det kommer att gå bra, sa pappa med en lugnande röst och kramade om mig.

Men nu så ska du få komma hem. Sa sjuksköterskan och skrev ut mig.

Två dagar senare gick jag till sjukhuset för att hälsa på Emma. Hon hade inte vaknat än men jag fortsatte att säga till mig att hon skulle vakna upp när som helst. Jag gick till henne varje dag sedan olyckan hände. Jag ville finnas där när hon vaknade upp.

En torsdag gick jag till sjukhuset och hade med mig en stor väska med massa bilder i. Det var bilder på blommor som Emma hade på sitt rum. Hon älskade blommor.

Jag gick in i entrén och Emmas sköterska, jag gick fram till henne och sa:

-       Hej!

-       Hej, Nellie! sa hon tillbaka.

-       Är det okej om jag sätter upp lite bilder i hennes rum? Frågade jag.

-       Visst det går jättebra! Det skulle hon säkert uppskatta när hon vaknar upp, sa sköterskan.  

När vi hade pratat klart gick jag från henne till hissarna. Hissknappen lyste grön och dörrarna öppnades. I hissen stod det en gammal man med käpp. Jag gick in i hissen och ställde mig bredvid mannen.

-       Varför är du här? frågade mannen

-       Jag är här för att hälsa på min bästa vän.

-       Varför är du här? fortsatte jag.

-       För att hälsa på min fru. Hon har cancer, sa mannen med en ledsen ton.

-        Vad tråkigt, sa jag.

-       Vad har hänt med din vän?

-       Hon ligger i koma, sa jag snabbt.

Efter det blev det helt tyst ända till jag klev ut ur hissen.

-       Hoppas din vän blir bättre, sa mannen till mig.

-       Hoppas din fru blir bättre, sa jag tillbaka.

Jag gick rakt fram i den långa dystra korridoren. Jag gick in i rum nr 9 och gick fram till Emma. Hon såg nästan död ut. Jag kan inte fatta att detta har hänt. För några dagar sedan satt vi på mitt rum och skrattade över någonting som vi hade sett på tv. Den stunden var så perfekt. Jag var så lycklig. Jag hade allt jag kunde drömma om. Jag hade en bästa vän som var där för mig och som älskade mig. Nu ligger hon i koma och kanske aldrig vaknar upp.

Jag började se mig omkring i rummet. Ingen tavla eller bild hände på väggen. Det var bara fyra gröna väggar. Jag vet att Emma inte skulle gilla det här rummet, hon hatar grönt. Jag började ta ut bilderna ur väskan. Jag satte upp alla bilder på väggarna som jag hade lagt i väskan. Det blev ändå rätt så fint. Alla fyra väggar hade massa blommor på sig och rummet blev plötsligt mycket roligare. Det ser inte ut som ett sjukhusrum utan det ser ut som Emmas rum.

När jag var klar så kom det in en sköterska. Hon tittade på mig och sa:

-       Gud vad fint det blir, Emma skulle nog uppskatta det.

-       Hur mår hon? sa jag med en nervös röst.

Hon blev tyst. Hon tittade ut genom fönstret och sa:

-       Hon mår inte så bra. De har bestämt att hon ska fortsätta ligga i koma i tre dagar till. Men om hon inte vaknar innan dess så. Hon slutade att prata.

Tårarna rann ner för mina kinder. Jag sprang ut ur rummet och in i hissen. Allt var tomt. Jag var helt tom. Jag kunde inte förstå vad sköterskan sa. Jag kunde inte ta in det. Varför skulle det hända Emma, hon var den bästa människan i hela världen.

Jag besökte Emma dagen där på och dagen efter det. Hon hade inte vaknat än. Varje gång trodde jag att hon skulle vakna och allt skulle bli som vanligt igen. Men varje gång jag gick in genom den dörren förändrades allt.

-       Hur mår du gumman? frågade mamma med en snäll röst medan hon plockade fram pannkakorna som hon hade gjort.

Jag svarade inte. Jag kunde inte prata med någon, jag fick inte fram ett ljud. För idag var det den sista dagen Emma skulle ligga i koma. Om hon inte hade vaknat i natt så var det den sista dagen hon levde.

-       Ska du inte äta lite mat innan du går till sjukhuset? frågade mamma.

-       Jag är inte hungrig, viskade jag. Det var det ända som jag fick fram.

-       Men du behöver äta, sa hon medan hon la en pannkaka på min talrik.

Jag tryckte i mig pannkakan och tog min väska. Jag gick ut genom dörren för att gå till sjukhuset. Jag var så himla nervös. Tänk om jag aldrig får se henne igen. Hela min kropp skakade medan jag stod i hissen som var på väg upp mot Emmas rum. Den hissfärden kändes som att den tog tre timmar. Jag kunde inte tänka. Det var helt svart inom mig. När jag klev ut ur hissen såg jag direkt dörr nr 9. När jag går in igenom den dörren så förändras mitt liv. Jag tog några steg tills jag stod framför dörren. Jag räckte mig efter handtaget med min skakiga hand. När jag hade öppnat dörren såg jag en tom säng. Det stod två sköterskor som tog ner blommorna på väggen som jag hade satt upp tre dagar sedan.

-       Vad fan håller ni på med? Skrek jag.

-       Ta det lugnt, sa en sköterska med lugn röst.

-       Vi ska bara ta ner dessa blommor för att det kommer en annan patient hit i eftermiddag.

-       Nej!! Det här är Emmas rum, det är hennes blommor.

-       Tyvärr vi har bara fått åder om att ta ner blommorna från väggen.

-       Vem är Emma? frågade den andra sköterskan.

-       Det är min bästa vän, hon låg här igår, svarade jag med en arg röst.

-       Jaha hon, dem har flyttat henne till femte våningen.

-       Varför? skrek jag.

-       Hon vaknade i natt, sa sköterskan.

-       Vilket rum? sa jag när jag var på väg ut ur rummet.

-       Nr 3, sa sköterskan.

Jag sprang så fort jag kunde. Jag kunde inte åka hiss för att jag var för glad för att stå still. Jag sprang i trapporna så fort som jag kunde. När jag var på våning fem så sprang jag in i rum 3. Och där satt hon. Den bästa vännen i världen. Emma satt upp i hennes säng och åt soppa. När hon så att jag kom in i rummet så blev hon jätteglad. Jag gick fram till henne och kramade henne så hårt jag kunde. Det kändes som jag aldrig kunde släppa henne.

/ Linn

------------------------------------------------------------------

Våga inte lämna mig!

Hon kände hur allt blev tyst och hur det började bli suddigt framför ögonen. Var det verkligen sant det som stod i brevet. Om det var det, så var hon så glad att hon nästan ville skrika. Äntligen skulle hon och Jonatan slippa all den här skiten och de skulle kunna leva lyckligt som ett par skall göra. De skulle kunna gå ut och festa utan att han blev trött och de skulle slippa åka till sjukhuset. De skulle slippa allt.

Hon hör sedan hur någon ropar hennes namn långt borta. Hon vaknar till och märker att hon ligger på golvet i köket. Hon ser hur Jonatan ser oroligt på henne när han står framåt lutad över henne.

-       Du tuppade av efter jag hade läst klart brevet, sa Jonatan med ett retsamt leende på sina läppar.

-       Varför skulle jag inte göra det? Detta är ju underbart att vill slipper det nu och att allt har gått bra, sa Hanna till honom innan hon kysste honom lätt på munnen.

Hon såg hur förvånad han blev utav kyssen. Han hade verkligen inte förväntat sig det. Men hon var så glad för hans skull och nu visste hon att han kommer att överleva och att han inte kommer lämna henne kvar här.

Allt hade börjat för 2 år sedan Hanna och Jonatan hade äntligen fått tag i en liten lägenhet i staden som de flyttade in i. Det var så skönt tyckte både Hanna och Jonatan att de kunde bo ihop och slapp planera så mycket när de skulle träffas. Nu kunde de vara mycket mer spontana och det gillade båda två.

Men 2 månader senare började allt. Det första som hände var att Jonatan ramlade ihop i köket och vaknade inte. Så det hade blivit ett himla pådrag. Ambulansen kom, tog Jonatan och sedan bar det av till sjukhuset. Just i det ögonblicket hade Hanna känt sig så hjälplös för hon kunde inte hjälpa honom. Hon kan fortfarande känna den där känslan som hon kände då och varje gång hon känner den blir hon yr och alla känslor kommer på en och samma gång. Dessa ögonblick tycker Hanna inte om för hon vet inte riktigt hur hon ska hantera dem. Men det var inte det värsta.

Sedan fick Jonatan tillbringa några nätter på sjukhuset för de kunde först inte hitta vad det var som gjorde honom dålig. Men de hittade det och när Hanna och Jonatan fick beskedet svimmade nästan båda två. Han hade fått cancer i ena lungan.

Hanna hade bara skrikit rakt ut när läkaren sa det och Jonatan hade börjat gråta och blev jätteillamående.

Hanna kunde inte fatta det. ”Cancer, cancer, cancer. Min Jonatan har cancer” Hade hon tänkt men hon kunde inte fatta det.

Sedan började hennes värsta period i sitt liv. För Jonatan började behandlas emot sin cancer. Först fick han cellgift som han blev så illamående utav att han gick knappt upp ifrån sängen. Så han låg i sängen dag ut och dag in. Men läkarna märkte att cellgiftet inte fungerade. Då tog dem beslutet om att Jonatan skulle börja strålas emot sin cancer. När Hanna fick reda på detta blev hon stum. För hon förstod att den här cancern inte var något litet problem utan ett stort. Sedan började Jonatan åka oftare till sjukhuset för sina strålbehandlingar och var mycket mindre hemma. Så Hanna blev mer ensam och började känna att Jonatan kanske var på väg bort ifrån henne redan. Men hon åkte hela tiden och hälsade på honom på sjukhuset när han var där under behandling för att kunna stötta honom och pusha på honom att fortsätta kämpa. Och han kämpade verkligen hela tiden för att cancer inte skulle få vinna över honom.

Efter väldigt många strålbehandlingar och dagar på sjukhuset började läkarna se en förändring i Jonatans cancer. Den började bli bättre men de kunde inte lova att han skulle blir bra. Så de fortsatte med behandlingarna. Sedan fick Jonatan börja gå på massa olika provtagningar regelbundet för att de skulle kunna se förändringarna i hans cancer.

Sedan efter 2 år sitter han och Hanna i köket och har ett brev som är ifrån den senaste provtagningen och det visar att han har blivit av med den förbaskade cancern. De slipper den. Jonatan är äntligen frisk.

Hanna var helt vaken nu efter hon hade svimmat, hon och Jonatan satt vid köksbordet och drack en kopp te och pratade allmänt om allt de har gått igenom tillsammans. Just nu var Hanna så glad över att slippa oroa sig varje dag över Jonatan. Hon skulle kunna gå till jobbet utan att vara orolig, hon skulle slippa åka till sjukhuset för att få träffa Jonatan och hon skulle kunna vara med honom hela tiden. Helt plötsligt sa Jonatan något till henne som väckte henne ifrån sina tankar.

-       Hallå? Hörde du vad jag sa? upprepade Jonatan.

-       Nja inte direkt, svara Hanna. Jag tänkte nämligen vad bra allt kommer att bli nu när du är frisk.

-       Ja det kommer bli bra. Jag har en idé att vi borde rama in brevet som är beviset på att jag äntligen är frisk. Vad tycker du om det? undrade Jonatan nyfiket och tog Hannas hand.

-       Det är en superbra idé! Och vi borde gå till en restaurang ikväll och firar bara du och jag, alltså ha en dejt som vi alltid hade innan du blev sjuk, sa Hanna glatt och förväntansfullt.

-       JA! utbrast Jonatan. Vi kan gå till thai stället som vi älskar. Men jag ska bara göra mig iordning först. Ska vi åka klockan 18?

-       Japp, jag ringer och bokar bord till klockan 18, sa Hanna glatt och sprang ut i hallen där de hade telefonen.

Hanna ringde och bokade. Sedan duschade hon och gjorde sig iordning som Jonatan också gjorde. När hon var färdig visade hon sig för Jonatan och han blev riktigt överraskad över hur vacker hon var. Jonatan omfamnade henne och gav henne en kyss och sa att han älskar henne.

Sedan begav de sig till bilen och började köra till restaurangen. När Hanna körde satt Jonatan och småpratade med henne. Det var verkligen längesedan de två åkte i bilen för att gå på en dejt. Hanna började känna en pirrande känsla i magen, hon var nervös inför middagen. Hon slutade koncentrera sig på middagen och fokuserade på körningen.

Sedan tog Jonatan hennes hand och krama den. Hanna älskade verkligen Jonatan och nu visste hon att hon alltid skulle få vara med honom.

Sedan smällde det till rejält. Hanna såg bara något svart köra in i deras bil på hennes vänstra sida. Hanna flög utav kraften emot Jonatan och sedan tillbaka och slog huvudet i ratten. Sedan blev det svart. Det sista hon såg var att Jonatan blödde i ansiktet och att han skrek hennes namn.

Det blev ett stor pådrag. Polisen kom först till olycksplatsen och började kolla vad det var som hade hänt. Det var två bilar varav den ene hade kört in i den andre där det satt en blond kvinna och en hyfsat storvuxen man i bilen. Det var Hanna och Jonatan. Polisen märkte att kvinnan i bilen var medvetslös och att mannen inte var det men nästan. Sedan kom både räddningstjänsten och ambulansen. De hjälptes åt och till sist fick de in Hanna och Jonatan i varsin ambulans som gick direkt till sjukhuset.

På sjukhuset vaknade Jonatan till när de var på akuten. Det ända han såg var Hanna som låg på en annan säng längre bort. Han fick fram hennes namn och sköterskan sa att det kommer att lösa sig. Sedan fick han ett ryck och försökte ställa sig upp för att gå fram till henne. Men han kände hur yr han blev och sedan tvingade sköterskan ner honom i sängen igen och han somnade.

Nästa gång han vaknade låg han i ett vitt stort rum på en väldigt oskön säng som knarrade när han vände på sig. Han märkte att de hade sytt i hans panna och att han hade en gipsad arm. Men han kunde inte se Hanna någonstans i rummet de var bara andra personer som han inte kände. Sedan kom det in en sköterska och Jonatan frågade var Hanna var. Hon svarade att hon låg på intensiven en våning ner och att hennes tillstånd inte var så bra.

Jonatan kände hur oroligheten växte inom honom och han fick en adrenalinkick. Sedan sprang han ner i ett nattlinne som han hade på sig till intensiven. När han väl var nere på intensiven började han rycka i varje dörr och sticka in huvudet för att se om Hanna låg i det rummet han gick in i. Han höll på så tills han komma till rum nummer 4. Han hade slitit upp rums nummer 4:ans dörr så gott han kunde med en arm. Men när han väl hade fått upp dörren så blev han paralyserad. För i rummet låg nämligen Hanna med massa slangar och apparater omkring sig. Nu kände Jonatan hur hans adrenalinkick försvann och hur han blev jättetrött och hur hans ben blev som spagetti. Han började gråta lite tyst för att se Hanna så dålig var som att bli slagen i magen hela tiden. Ändå om han inte ville gå fram till Hanna och verkligen se hur det var, så tog han mod till sig och gick fram. När han sedan stod jämte henne såg han hur hon hade ett stort sår i pannan. Han tog hennes hand och kramade och kysste den. Sedan satte Jonatan sig jämte henne på sängen och höll henne i handen hela tiden. Efter att Jonatan har suttit där i ca en timme och massa läkare har försökt få honom att gå upp till sitt rum men har vägrat, så öppnade Hanna ögonen och kollade på honom.

-       Hej, fick Hanna fram tyst.

-       Hej vad skönt att du lever, svarade Jonatan med en mild röst.

-       Ja, var det ända Hanna fick fram sedan blev hon tyst och var nära att somna igen.

Jonatan märkte detta att Hanna var på väg att somna igen, så han tog mod till sig för att säga vad han tänkte och kramade hennes hand ännu mer.

-       Hanna lova mig att du ska kämpa för att du ska bli bra. Precis så som jag kämpade. Jag älskar dig och våga inte lämna mig här själv sa Jonatan medan han grät och sedan kysste han henne på kinden.

-       Jag älskar dig med fick Hanna fram med en varm röst. Sedan somnade hon igen och Jonatan satt jämte henne och väntade tills hon skulle vakna nästa gång.

Så Jonatan satt och väntade jämte Hannas säng hela tiden och släppte inte hennes hand. Han vägrade att lämna Hanna så han följde med vart läkarna än tog henne. Sedan efter ca 3 veckor så fick han beskedet att Hanna skulle bli bra men att hon skulle få vara kvar på sjukhuset ett bra tag till.

Men han kunde vänta på henne för hon hade ju väntat på honom i nästan 2 år utan att lämna honom.

/Evelina

-----------------------------------------------------------

Problem

Det är en helt vanlig dag på jobbet för min del eller vanlig men så vanlig den kan bli. Jag är nämligen kapten på ett fartyg som fraktar gods till alla länder runt om i världen. Just nu befinner vi oss utanför Indien för att vi är på väg tillbaka hem till Sverige igen efter att ha lämnat av vårt gods i Indiens västkust. Vi har precis börjat åka så vi har inte åkt speciellt långt än men vi beräknar att komma tillbaka till Sverige igen om 2 veckor med vårt nya gods som vi har på båten. Det är ull, siden och olika slags tyger som vi inte har i Sverige som vi hämtade i Indien. Dessa varor är ont om i Sverige och är därför väldigt dyra. Så att vi har en väldigt dyr last. Båten som jag är kapten på är en stor båt, stora motorer och vi har väldigt mycket last. Men såklart finns det båtar som är större än vår. Jag skulle säga om man får skryta lite att jag är en väldigt bra kapten. Jag gör så att alla har sin plats i arbetslaget. Då jag är den enda tjejen som arbetar på båten så umgås jag väldigt mycket med killar. Men det har jag inget emot. Det är nästan bara kul då vissa tjejer är så mesiga och tjejiga på något vis. Jag trivs bra med mitt jobb och med mina kollegor. Det är fredagen den 29 september 2007.

-       Kapten, hör jag någon säga ifrån walkie talkie.

-       Kapten, hör jag igen men denna gång är det någon som knackar på dörren in till mitt lilla rum där jag sover. Jag går fram till dörren och öppnar. Där står Pontus, han är alldeles vit i ansiktet. Han ser ut som att han snart kommer att svimma.

-       Vi har fått syn på ett piratskepp och det kommer rakt emot oss.

-       Va? Skriker jag nästan och springer upp till förarrummet.

Förarrummet var väldigt rörigt och det ser ut som att de har haft väldigt bråttom och mitt i allting sitter Bengt och bara pekar ut genom fönstret och mot den lilla pricken i horisonten. Jag tar tag i kikaren och kollar mot den lilla horisonten. De hade rätt där är båten som blev kapad av pirater för två år sedan. Där är båten ”Problem”. Deras båt är dubbelt så stor som vår och dubbelt så snabb. Detta kan inte gå mer än fel om de är på väg emot oss.

-       Kontakta larmcentralen och säg att vi har fått syn på ”Problem” utanför Indiens kust och säg att vi förbereder oss för närkontakt med dem, säger jag till Bengt som sitter beredd med telefonen i högsta hugg.

Själv tar jag tag i mikrofonen och säger till mina kollegor som det har blivit och att de ska göra sina sysslor som de har fått övat på i detta läge. Just nu är det ett nödläge men vi måste försöka hålla kvar lugnet.

Båten kommer närmare och närmare för varje minut som går. Nu har det gått 1 timme och båten har kommit närmare 5km närmare än vad den var förut. Nu är den bara 4km ifrån och om mindre än en timme så är de här. Sjöräddningen kunde inte komma förrän om tre timmar från nu och det betyder att vi måste försöka hålla borta skeppet så länge som möjligt. Vi befinner oss just nu på den somaliska kusten, på ett öppet hav så att det inte finns någon möjlighet för oss att klara oss ifrån piraterna.

Vi förbereder oss så mycket som vi kan så att vi kanske kan hålla dem på deras båt tills sjöräddningen kommer. För om de kommer över till vår båt så har vi ingen chans att klara oss förbi dem. För att de troligtvis har vapen och de är nog mycket fler än vad vi är också. Vi försöker göra så mycket som kan hindra dem om de kommer på båten som tillexempel fällor och så vidare. För att nu är de bara 1km ifrån oss.

Jag känner hur svetten rinner ner för min panna och jag känner hur mitt hjärta dunkar allt fortare när jag ser hur den stora båten lägger sig jämte vår. Deras båt är stor riktigt stor. Vår båt är jätteliten i jämförelse med deras. Jag kan inte tänka på någonting annat än hur många de kan vara i besättningen. De måste vara minst dubbelt så många som vi. Jag har sagt åt alla mina kollegor att gå att gömma sig så att nu är jag den ända som syns. Det är mitt ansvar att se till att alla mina kollegor kommer hem säkert och det är precis det jag ska göra också. Jag står i kontrollrummet och ser hur trettio pirater hoppar över till vår båt med vapen. Nu är allt hopp ute tänker jag och går sakta mot de 30 man som går mot kontrollrummet. Jag kollar ut på horisonten en sista gång och det är då jag ser det.

   Sjöräddningen tänker jag de måste kommit hit fortare än vad jag hade trott. Jag hör hur helikoptrarna kommer allt närmare men nu står jag här alldeles ensam framför 30 pirater hur smart var det egentligen?

-       Har du ringt på sjöräddningen? skriker en av de 30. Men jag svarar inte jag bara står där och kollar på dem.

-       Ge mig 500 000 och vi ger oss av nu, denna gång är det en annan person som säger det men jag svarar fortfarande inte, bara kollar på dem. Vi har ju inga pengar att ge dem ändå.

Jag utförde mitt jobb, jag gjorde så att mina kollegor kom hem säkert utan skador. Jag vet ju att sjöräddningen kommer vilken sekund som helst. Jag hör hur motorerna kommer närmare. Flera pirater börjar gå tillbaka till deras båt och tillslut står det bara en pirat kvar med en pistol i hans hand. Han höjde pistolen och tryckte av.

Av: Emelie Andersson

-------------------------------------------------------

Det omöjliga

Det var den 8:e augusti. En helt vanlig dag. Tills det omöjliga skedde.
Jag hade precis kommit ur ett våldsamt förhållande. Tidigare bodde jag i en lägenhet med min pojkvän men efter jag lyckades fly flyttade jag till en lägenhet på Apelvikshöjd. När jag skulle hem från jobbet på banken bestämde jag mig för att åka förbi torget för att göra några ärenden. Jag gick utanför the Body Shop och var bara tvungen att gå in och kolla på de olika produkterna. Plötsligt när jag stod där vid parfymhyllan kände jag hur någon iakttog mig. Jag kollade över min högra axel men såg ingen som tittade på mig. Jag gick tomhänt vidare mot Gallerian. Hela vägen dit var jag spänd och kände mig förföljd. Då och då tittade jag mig över axeln. Vid torggrillen fick jag ögonkontakt med en man som direkt vände bort huvudet och gick. Det växte en klump i halsen men tillslut bestämde jag mig för att strunta i det och fortsätta min shoppingrunda.

När jag gick in på H & M kändes allting normalt igen. Ingen iakttog mig. Det var mycket folk i gallerian så ingen hade vågat göra något. Efter jag hade provat ett antal plagg bestämde jag mig för att köpa en svart topp och att par svarta långbyxor med röda rosor på. Jag gick tankspridd till kassan för att betala.
”Det blir 349,50”, sa kassörskan med överdrivet käck röst.

Jag lämnade fram en femhundralapp utan att säga något. Hon studerade den mot ljuset och gav mig 150 kronor tillbaka och påsen med kläderna och ett kvitto i. Jag tog påsen och sa tyst tack så jag knappt hörde det själv. På vägen ut ur H&M fick jag tillbaka känslorna om att bli förföljd. Jag tittade nervöst omkring mig och märkte knappt att någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om och min barndomskompis Agnes stod där med ett brett leende på läpparna.
 -     Hej! sa hon glatt och gav mig en stor kram, det var längesen.

-       Hej Agnes, svarade jag nervöst.

-       Jag hörde att du hade flyttat, du bor på Apelvikshöjd nu va?

-       Jo, det gör jag, sa jag stelt, du kanske vill komma och hälsa på någon dag?

-       Ja, gärna, svarade hon glatt.

-       Bra, jag bor i del 4.

Plötsligt såg jag en man vid rulltrapporna. Det såg nästan ut som han hade lyssnat på oss och hade bråttom ut. 

Jag gick ner till Espresso house på undervåningen för att lugna ner mig. När jag satt där och drack en värmande kopp med kaffe insåg jag att det bara är en helt vanlig dag och att allt bara är inbillning. Jag har inte sett någon som har iakttagit mig så varför skulle det vara det? Mannen vid rulltrapporna var säkert sen till något. Varför skulle det vara någon som iakttog mig?

När jag gick ut från Espresso house hade känslorna om att någon iakttog mig försvunnit. Det var bara inbillning. Allt jag behövde var en kopp kaffe. Jag var riktigt utmattad av allt detta och bestämde mig för att gå hem. Då kom jag ihåg att jag var tvungen att handla mat för jag hade bjudit över mina grannar på middag. Jag kände inga än eftersom jag var helt nyinflyttad men jag mötte ett trevligt par i trappuppgången som jag pratade med en stund och bestämde mig för att bjuda över dem. Jag gick mot ICA kvantum och handlade det jag behövde. Det skulle inte bli något speciellt lyxigt. När jag kom in i affären tog jag en korg och gjorde mina ärenden.

När jag hade handlat klart gick jag ner mot parkeringshuset under kvantum. Jag hade nästan glömt bort tankarna av att ha varit förföljd. När jag körde ut ur huset kändes allt som vanligt. Ändå var jag riktigt spänd när jag körde och hoppades på att det inte skulle gömma sig någon i baksätet som det gör i filmer. Jag kollade bak för säkerhetsskull. Jag ville att något skulle distrahera mig så jag kan tänka på annat men det hände inget. Jag satt fortfarande med mina svettiga händer och höll ett krampaktigt grepp om ratten. Jag höll ögonen fastklistrade på vägen men jag tänkte egentligen inte på hur jag körde. Jag bara körde som jag brukar göra utan att behöva tänka. Plötsligt började bensinlampan lysa. Jag var ändå nästan hemma så det kunde vänta tills nästa gång jag skulle någonstans.

Jag parkerade bilen på parkeringsplatsen på Apelvikshöjd och gick med snabba steg mot husen. Jag kände mig inte iakttagen just då men jag ville ändå snabbt tillbaka till min lägenhet efter denna dag. Jag höll högerhanden hårt om ICA-kassen och vänsterhanden om H&M-påsen. Vid varje ingång tittade jag upp för att se vilket nummer det är. Jag hade fortfarande inte vant min vid vart det var jag skulle gå in. När nummer 4 kom gick jag in.

Jag hörde slag uppifrån när jag kom in i trapphuset. Min första reaktion var att stanna av rädsla. När jag gick upp mot min våning stod det en man och sparkade på min dörr. Han hade svarta kläder och skidmössa. Jag kände igen hans ögon. Var det samma man som stod vid rulltrapporna i gallerian? Jag tappade greppet om mina kassar och mjölken rann ut. När mannen reste sig upp och attackerade mig skrek jag till och sprang ner för trapporna. Jag var för långsam. Han tog tag i mig med ett starkt grepp men jag försökte ta mig loss. Det var meningslöst. Jag var körd. Han tog den fria handen och bildade en knytnäve som kom i full fart mot mitt ansikte. Jag öppnade munnen för att skrika men bara ett hest ljud kom fram. Jag föll mot marken och rullade ner för trapporna. Min kropp var helt förlamad. Både av skräck och slagen. Han sprang ner för trapporna mot mig och sparkade på mig. Han stannade tvärt när han hörde en dörr öppnas och stängas några våningar över oss och sedan steg i trappan. Han sprang så fort han kunde ner för trappan och lämnade mig blödande på golvet.

En medelålderskvinna kom ner för trappan med snabba steg samtidigt som hon kollade på sin klocka. Hon verkade stressad. När hon såg mig skrek hon till och sprang fram till mig. Hon tog min handled och kände min puls. Hon kände 4 slag och sedan slutade det. Jag var död. Klockan 16:42 på en fredagseftermiddag. Allt jag såg var ett stort, varmt ljus. Jag kände ingen smärta längre. Allt var så fridfullt. Ingen stress. Inget att vara rädd för. Plötsligt såg jag mig själv ligga där på golvet med kvinnan böjd över min kropp. Hon gjorde hjärt- och lungräddning. Jag var verkligen död. Det var så skönt. Jag kände ingen negativitet. Det kändes som några sekunder. Plötsligt insåg jag att jag inte var klar med mitt liv, jag kunde inte dö än. Jag var bara 23 år gammal, jag hade flera år kvar att leva. Varför skulle jag dö så tidigt? Då bestämde jag mig för att jag inte var färdig än. Jag var tvungen att kämpa till slutet och det var inte slut än. Helt plötsligt var det som att jag sögs tillbaka till min kropp igen. Jag levde. Jag kunde känna smärta och rädsla men jag levde. Det var otroligt.

Kvinnan jämte mig hade tårar i ögonen och så fort hon märkte att jag fått tillbaka pulsen kom ambulansen. De tog upp mig på båren. Kvinnan kollade på klockan igen. 16:49. Jag hade varit död i 7 minuter men överlevt. Jag var fortfarande helt förlamad i kroppen och kunde inte prata men de var värt det. Det var skönt att bara få vara, att få finnas på riktigt. De tog mig till sjukhuset och jag hade en bruten höft och hjärnskakning. Efter en vecka hade jag opererat höften och några dagar senare skrevs jag ut. Frakturen var inte så farlig. Jag fick gå på kryckor och inte anstränga höften. Efter 2 månader slapp jag kryckorna men jag hade fortfarande ganska svårt att gå. När jag hade gått utan kryckor i 2 veckor var mitt liv som vanligt. Jag hade kommit tillbaka till jobbet på banken. Jag kunde handla mat utan problem och jag kände mig aldrig mer förföljd. Jag hade valt att inte anmäla honom, det skulle bara bli trubbel. Vad hade hänt om det inte fanns tillräckligt med bevis och han friades? Jag orkade bara inte tänka på det

Nu är det drygt ett halvår sedan och jag har kommit över hela händelsen. Förra veckan kom det en man hem till mig. Det var han. Mannen som dödade mig. Han berättade att han var nära kompis med mitt ex som hade skickat honom. Han hade hotat att döda honom om han inte gjorde som han sa. Han skulle vandalisera min lägenhet men när han inte kom in och såg mig komma fick han panik. Han visste inte vad han skulle göra. Han ville tacka mig för att jag inte anmälde honom och be så mycket om ursäkt för det han hade gjort.

/Ellen

-----------------------------------

Branden.

Lågorna var stora inget kunde hindra dem, jag sprang ut ur huset för att rädda mig själv mitt i natten.

Brandkåren försökte intensivt släcka branden, men han inte innan huset var nerbränt till grunden. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till jag var helt förtvivlad, mitt hem var borta ingenting kvar. Bara svart/ grå aska på marken. 

Men efter en stund kommer en brandman gå endes i röda pösiga brand kläder och med en vit hjälm på huvudet, han säger de gyllene orden till mig och säger att jag skulle få bo på hotell och få pengar till kläder.

Efter en vecka så blev det väldigt mycket snack med advokater om mina försäkringar, försäkringen täckte huset och det skulle byggas upp igen. Det var också väldigt mycket snack om vad som kunde orsaka branden.

Det var då tanken kom upp i huvudet kunde det var jag som orsakat branden. Jag som är en försiktig person och kollar alltid ljusen innan jag går och lägger mig. Men jag hade haft levande ljus och kommer inte ihåg om jag släckt dem eller inte innan jag la mig för att sova.  Det kunde vara andra grejer som mikron eller liknande. Men klumpen jag hade i magen för att det var jag var stor och jag var rädd hela tiden om det var jag.

Folk ringde mig hela tiden för att fråga frågor om jag visste något men jag svara att jag inte visste. Dagarna var väldigt tunga jag gick aldrig någonstans utan att tro att det var jag som orsakat branden. Jag ibland ditt där branden vart och såg små grejer som kastruller och liknande ligger kvar. Huset skulle börja byggas efter en månad och skulle ta tre månader att bygga upp. Jag var fortfarande väldigt nervös om det var jag för att utredningen trodde att det hade hittat någonting och jag fick inte veta vad det var. Och det var jobbigt för eftersom jag redan var nervös för att det var jag så kunde de inte säga var det var. Jag försökte släppa att det var jag och försöka gå till mitt hus utan att skylla på mig själv, och det gjorde jag inte och det kändes skönt att inte göra det.

Huset byggdes sakta men säkert upp och det var bara en månad, bara en månad kvar till jag får veta vad det var som brände ner huset. Månaden gick segt och spänningen blev stor på grund av att man ville veta vad det var som orsakat branden. Men månaden gick framåt huset var nästan klart och jag kunde snart flytta in.

När huset var klart jag kunde flytta in och det gjorde jag snabbt, jag gick till baks till mitt vanliga liv. Och jag var väldigt glad eftersom jag hade tillbaks mitt hus.

Men efter några dagar ringer de från utredningen. Shit tänkte jag, jag hade ju helt glömt av så jag var helt tyst och rörde mig inte.

-       Hej vi ska säga vad det var som orsakat branden, sa utredaren.

Jag blev väldigt nervös, det gjorde ont i magen och det blev väldigt tyst.

-       Hallå, hallå vi har kommit fram till att det var ett av dina uttag som fick kortslutning, sa utredaren.

Det kändes skönt när han sa det, klumpen i magen släppte och jag var lättad. Nu kunde jag äntligen pusta ut.

/Daniel